Arkiv till Dag(lig) blogg - januari 2014

Oftast kopplas hållbara investeringar till miljöfrågor och ödesfrågor som klimatet. Men världen har även andra utmaningar att slåss mot och en sådan är världsbefolkningens ökande fetma. Den sjukliga fetman har fördubblats över 30 år och WHO räknar nu med att 1.4 miljarder människor är överviktiga och att 500 miljoner har sjuklig fetma. År 2030 beräknas över halva befolkningen vara sjukligt överviktig. Och kostnaderna är höga - i USA räknar man med att sjukvårdskostnader som kan härledas direkt eller indirekt till fetma är 190 miljarder dollar om året. Problemet ser liknande ut i stora delar av världen. Trycket på regeringar och myndigheter på att komma till rätta med dessa problem kommer växa och vi tror att vi kommer se mycket mer av regleringar och andra åtgärder framöver. Marknaden anpassar sig också till en ny verklighet och för en investerare öppnas det möjligheter inom olika industrier som hälsosammare mat, läkemedelsindustri, olika viktväktarprogram och förstås inom sportutrustning.

Pär Löfving, hållbarhetsanalytiker

Ifjol rusade kurserna på många aktiemarknader uppåt. Det enda riktigt svåra bakslaget följde på den amerikanska centralbanken Feds öppna diskussion under våren att trappa ner sina stödköp av obligationer – ”tapering”. När Fed i december till slut sa att det var dags blev marknadsreaktionen måttlig och positiv. Detta mönster kan mycket väl fortsätta. Huvudtanken är ju att successivt mindre penningpolitisk stimulans ska uppvägas av samtidigt bättre konjunktur. Vidare har Fed liksom ECB, Bank of Japan och vår egen Riksbank mer eller mindre lovat att räntehöjningar dröjer till 2015. Ändå, USA och världsekonomin står inför ett trendbrott. De första stegen ska tas mot en normalisering av penningpolitiken. Av speciellt intresse är om tillväxtmarknadernas - som Indien, Indonesien och Turkiet med flera länder – aktiebörser och valutakurser redan har slagit i botten eller kommer att få en ytterligare (sista?) törn? Vidare undras om tapering till slut ger en starkare dollar gentemot euron och kronan?

För varje grad högre genomsnittlig temperatur ett land har är dess BNP per capita 8,5% lägre. Så sammanfattar the Economist de senaste vetenskapliga rönen om klimat och ekonomi. Sambandet redovisar hur det ser ut idag. Det kan bero på andra faktorer som skulle kunna förändras oberoende av klimatet. Ett exempel är bra läkemedel mot malaria. Ett annat belysande exempel kan hämtas från en gammal intervju med Singapores förste premiärminister Lee Kuan Yew, som innehade posten under 31 långa år. Han menade att 1900-talets viktigaste uppfinning är luftkonditioneringen. Den möjliggjorde hårt arbete under längre tid också i tropikerna. Singapore intar även en framskjuten position i rankingen av BNP per capita samtidigt som ölandet endast ligger 14 mil norr om ekvatorn. Vidare ska noteras att det inte går att rakt upp och ner överföra den inledande statistiska relationen till det globala klimatet och globala BNP. En sista observation, som också görs i artikeln, är att Montesquieu redan för 250 år sedan i klimatläran argumenterade för sambandet att ju varmare desto fattigare.

Det som kännetecknade 2013 var P/E expansion vilket betyder att vinstfaktorn (E i nämnaren) bidraget mindre än priset (P i täljaren). Under 2013 har det i Sveriges fall i princip varit oförändrade vinster medan USA haft en lite bättre utveckling. Dock återstår det fjärde kvartalet. Anledningen till P/E expansionen har bland annat varit låg inflation, expansiv penningpolitik samt en gynnsam relativ värdering för aktier i förhållande till obligationer. Detta har därmed gett dyrare börser och fler oroade investerare. Detta var det tionde bästa år (S&P 500) sen 1928 och ett år med 30% avkastning har 6 av 9 gånger följts upp med ännu ett positivt år och i snitt en avkastning på 11%. Att använda P/E faktorn för att prediktera avkastning ett år framåt har varit en dålig idé. Istället har det fungerat mycket bättre på 10års sikt vilket visar att aktier kan bli mycket dyrare innan det vänder.

Andre Aydin förvaltare,Taktisk Allokering

Idag publicerade DNB-kollegan Torbjörn Kjus sin nya oljeprisprognos. Det är glädjande besked för flertalet (=oljeimportörer) i förhållande till fåtalet (=oljeexportörer). Visserligen bedömer Kjus att oljepriset endast faller i maklig takt, men mot slutet av decenniet, som prognosperioden omfattar, blir den ackumulerade effekten betydande. Prognosen innebär att det nominella oljepriset från dagens notering på 106 dollar per fat fram till år 2020 faller med 17%. Det viktigare reala oljepriset (det nominella i förhållande till den allmänna prisutvecklingen) skulle under samma period falla med hela 26%. Orsakerna är att efterfrågan ökar långsammare medan utbudet ökar fortare än tidigare. Det senare gäller inte enbart skifferolja i USA. Bidrag kan komma från överraskande platser. Ett litet, som i och för sig inte påverkar Kjus prognos, kommer från den italienska regionen Basilicata i stövelns hålfot där Europas största landbaserade oljefält är beläget enligt en artikel i gårdagens WSJ. Det väsentliga – om Kjus får rätt – är att världsekonomin skulle kunna nå bättre fart och på så sätt snabbare närma sig ett normaltillstånd efter den globala krisens härjningar.

Den svenska inflationen låg i december kvar på blott 0,1%. Mätt på samma sätt som inom Euroområdet var den aningen högre eller 0,4%. Inflationen är på många håll ovanligt låg. Euroområdets inflation låg i december på 0,8% och i USA på 1,2%. Bland industriländerna har faktiskt Japan tagit en tätposition med inflationen 1,6%! I Japans fall är det dock tveksamt om centralbanken lyckats få igång en eftersträvad måttlig inflationsprocess då dagsläget till stor del har orsakats av dyrare import efter fjolårets stora försvagning av yenen. Flera tillväxtekonomier såsom Indien brottas med för hög inflation, men inte Kina med måttliga 2,5%. Grundorsaken till den låga inflationen är att inget land har lyckats komma tillbaka till tillväxttrenden som gällde före den globala finansiella krisen. Istället har stora ”output gaps” uppkommit med många lediga resurser. De ser inte ut att slutas förrän en bra bit in på decenniets andra hälft. Så diffus och avlägsen är varningen för tydligt stigande inflation.

The Economists sammanställning av fjolårets avkastning i USA-dollar på ett drygt 40-tal nationella aktiemarknader har verkligen överraskande medaljörer. Guldet gick till Argentina (+42,5%), silvret till Pakistan och bronset till Grekland! I Argentinas och Greklands fall handlar det om kraftfulla återhämtningar från helt utbombade positioner. Både Argentinas och Greklands aktiekurser befinner sig alltjämt mycket långt ifrån tidigare all-time-high! Pakistan, vars ekonomi jag inte kan mycket om, är annorlunda (enligt min databas) med trendmässigt stigande aktiekurser under de senaste fem åren. Något verkar media missa i den attentatsstinna rapporteringen från Pakistan! Bottenplatsen tas av Turkiet (-28,0%) med Brasilien och Indonesien strax därefter. Turkiets långa positiva ekonomiska utveckling bröts i samband med Feds första ”tapering-diskussion” i våras. Då tydliggjordes att landets höga tillväxt farligt mycket eldades på av lättflyktigt internationellt kapital som tidigare vällde in men senare lämnade lika hastigt så både aktiekurser och valuta rasade. Sverige hamnar i sammanställningen strax ovan världsindex. Kurserna på Stockholmsbörsen steg i fjol i dollar med 22,2% att jämföras med världsindex 20,3%.

Det är lätt att inspireras av förträffliga the Economist. Tidskriften redogör för en undersökning över vilka länder som akademiska nationalekonomer studerar. En genomgång av 76000 (!) vetenskapliga artiklar mellan åren 1985-2005 visar att USA-fokuserade artiklar var fler än summan av alla andra (Europa, Asien, Afrika och övriga Amerika). Att USA borde dominera är självklart. Landet är ju världens största ekonomi, vilket var än mer markerat under de studerade åren. Den mer marknadsinriktade politiken med start under president Reagan tidigt 1980-tal kan också ha bidragit liksom själva framväxten av delämnet ”finance” från ungefär samma tid. Ett område där USAs dominans är som störst både i teorin och i praktiken med flertalet aktiemarknader dansande efter Wall Streets toner. Plus att USA har statistik på allt med långa tidserier och att nationalekonomiämnets stjärnor har varit och alltjämt är amerikaner med total dominans bland exempelvis nobelpristagarna. Prognosen blir i alla fall att kulmen är nådd. Eurokrisen, Kinas och andra tillväxtekonomiers framfart under senare år har säkerligen förskjutit fokus en hel del.

Var är bostaden värd? Ett vanligt samtalsämne vid köksbordet för både presumtiva köpare och säljare. Tidskriften the Economist senaste ”house-price indicator” ger intressant information. USA toppar prisökningarna under det senaste året av undersökningens 23 länder. Likväl – och turligt nog - signalerar prisnivån där inte att det handlar om någon ny bubbelnivå. Överhuvudtaget dominerar icke-europeiska länder bland de där priserna stiger. Där är också aktuell nivå skyhögt över tidigare historiska erfarenheter i förhållande till inkomster och hyror. Allra mest i Hongkong och Canada. Första europeiska land är för ovanlighetens skull Tyskland, men prisnivån där signalerar alltjämt att huspriserna är lägre än historiskt genomsnitt. Störst prisfall under det senaste året om än utan större dramatik har inträffat i Italien, Spanien och Nederländerna. Sverige hamnar på en rätt neutral plats med viss övervärdering av huspriserna. Att bostadsmarknaden utvecklas positivt i USA och Tyskland är viktigt då båda förväntas vara lokomotiv för den globala respektive europeiska konjunkturen.

Läget är visserligen inte bubbelakut, men aktier är redan för dyra och en ytterligare snar och stark uppgång skulle vara äventyrlig och knappast hållbar enligt färska ledare i Financial Times, the Economist och andra. Franklin D Roosevelts installationstal som president vid depressionens bottenläge år 1933 citeras ofta. ”The only thing we have to fear is fear itself”. Idag gäller det omvända. “The biggest danger this time round is the optimism itself” (the Economist 4 januari). Utgångspunkten är i vanlig ordning USAs aktieindex S&P500 som står i all-time-high och med ovanligt hög värdering. Andra marknader inklusive Stockholm följer normalt utvecklingen i New York. Samstämmiga prognoser om mer eller mindre överallt bättre konjunktur parat med centralbankernas löfte att behålla den superexpansiva penningpolitiken är de drivande krafterna. Vad skulle kunna förändra stämningen? Jag gissar, att av de två huvudkrafterna är det centralbankerna som tidigare än vad som idag förväntas ser sig tvingade att strama upp penningpolitiken.

Finland, Estland, Tyskland och i praktiken Danmark gör det. Sedan årsskiftet gör också Lettland det. Litauen siktar på att göra det om några år. Den gemensamma nämnaren för alla är euron. Möjliga kvarvarande kandidater runt Östersjön att anamma valutan är Polen och Sverige. Polackerna vill dock behålla sin zloty och svenskarna sin krona. Periodvis har både zlotyn och kronan varit rätt stabila gentemot euron. I kronans fall gällde det perioden 2002-07. Den globala finanskrisen sänkte dock kronan rejält, men därefter har kronan stärkts. Dagens kurs på 8,90 ligger helt nära genomsnittet alltsedan euron infördes 1999. Också aktuell kurs för zlotyn 4,17 är nästintill identisk med det historiska genomsnittet. Den polska valutans värde svängde dock ännu värre än kronan både före, under och efter finanskrisen. De allra senaste åren har relationen mellan zlotyn och euron varit något stabilare än tidigare. Det är tufft att idag gå med i valutasamarbetet. Uppenbarligen är Lettlands motiveringar inte enbart ekonomiska utan del av landets strategiska närmande till västra delen av Europa.

De mest optimistiska inköpscheferna bland den europeiska industrin återfinns i Storbritannien och Nederländerna enligt dagens publicerade PMI-enkäter. Därefter kommer Tyskland, Irland och Italien på ungefär samma nivå. Irlands position stödjer landets beslut i december att lämna stödpaketen för att istället finansiera sitt lånebehov helt enligt marknadens villkor. Den italienska optimismen är en klar positiv överraskning och det är viktigt för Euroområdet att den håller i sig. Sverige hamnar precis efter Euroområdets genomsnittsvärde. Spanien har enligt enkäterna kravlat sig över tröskelvärdet för expansion och Grekland är snubblande nära att göra detsamma. Frankrike är ett bekymmer och det enda landet av här angivna där enkätsvaren signalerar tydlig tillbakagång. Tidskriften The Economist uppmärksammade artikel i sitt julnummer ”Bleak Chic” om den franska pessimismen har en klar förankring. Minst lika avgörande för Euroområdets väl och ve som uppryckningen i Italien, Spanien och Grekland är att Frankrike hoppar på de övriga ländernas förbättringar.