Arkiv till Dag(lig) blogg - februari 2014

Föga kunde jag ana att jag tog i för lite när bloggen 4 december spekulerade i en svensk tillväxt under det fjärde kvartalet på 4% (kvartal över kvartal uppräknat till årstakt). Ekonomin hade ju stått helt stilla under de andra och tredje kvartalen. Alltnog, idag publicerade SCB att utfallet blev sensationella 7,1%! Det är mer än dubbla farten i USA, sex gånger Euroområdets och i linje med Kinas! Siffran är helt enkelt för stark för att vara sann. Eller i alla fall för att ge en rimlig bild av den svenska ekonomins uthålliga förmåga. En hel del var också lageruppbyggnad efter tidigare minskning av lagren. Utfallet ger ändå en positivare bild av den svenska ekonomin. De optimistiska officiella tillväxtprognoserna från Finansdepartementet, Riksbanken och Konjunkturinstitutet runt 2,5% i år och mellan 2,9-3,6% år 2015 förefaller inte vara orimliga.

Sveriges handel med omvärlden sker med mellan 8 och 9 varor av 10 med de som är likadana som vi – med Europa och Nordamerika – varav hälften är koncentrerad till våra grannländer Norge och kuststaterna utmed Östersjön. Lägger vi till Asien som helt domineras av Kina och Japan blir det mindre än 5% över till Afrika, Sydamerika och Oceanien. Handelsmönstret har många förklaringar. Det första steget ut från hemmamarknaden sker naturligt nog till närområdet. Utifrån det perspektivet har nog Polen störst potential. Idag är vår export till Polen endast en femtedel av exporten till Danmark och Finland trots att den polska befolkningen är 3,5 gånger större än summan för de två nordiska grannarna. En annan förklaring är att storföretagen är mulitnationella. De producerar ofta på den marknad där försäljningen sker. Japanska Honda har gått ännu längre. Nyligen rapporterades att det japanska företaget numera exporterar fler bilar från USA än vad som skeppas dit. Mycket förefaller vara naturligt, men frågan är om de svenska företagen inte är alltför koncentrerade på kända marker?

EU-kommissionen publicerade igår en positiv prognos för Euroområdet samtidigt som arvet efter krisen gör sig hårdhänt påmind. Tillväxten stiger från -0,4% ifjol till 1,2% i år och 1,8% år 2015, vilket är något mer optimistiskt än genomsnittet av privata bedömningar. Inflationen förblir låg utan att nå ond deflation. Så långt så bra och kanske prognosen slår in! Prognosen innebär att Euroområdet år 2015 efter sju år slår tidigare BNP-nivåtopp. USA och Sverige gjorde samma resa på mindre än halva den tiden. Arvet dyker upp i form av en jättelik statsskuld helt nära 100% av BNP och ett fortsatt strukturellt privat sparandeöverskott som också leder till ett icke oväsentligt överskott i bytesbalansen. Fram för allt syns dock arvet i prognosen över arbetslösheten. Den stiger inte längre, men krymper endast marginellt till 11,7% år 2015. Finns det verkligen inga åtgärder som skulle kunna ge ett bättre utfall? Är inte Euroområdets ambitionsnivå väl låg? Ligger förklaringen i Euroområdets oklara och spretiga arbetsfördelning och maktbalans?

Premiärminister Renzi har precis bildat Italiens femte regering sedan den globala krisen bröt ut. Uppgiften att få fart på Euroområdets tredje största ekonomi är formidabel. Fjärde kvartalet ifjol var ekonomin fortfarande närapå 10% mindre än toppen år 2007 och därmed tillbaka till samma nivå som för tio långa år sedan. Befolkningen har samma tid endast vuxit med drygt 2% och direkt fallit under senare år, vilket är en följd av att nativiteten legat under reproduktionskravet ända sedan 1976! Sverige framstår som rena kraftpaketet. Vår ekonomi är idag 17% större än för tio år sedan och befolkning har vuxit dubbelt så snabbt som den italienska. För Italien tillkommer att landet efter alla dessa mediokra år ståtar med OECD-områdets tredje största statsskuld (i % av BNP) och svåra regionala skillnader. Arbetslösheten i söder är långt värre än i norr. Utan att kunna några detaljer är receptet att överallt introducera mera konkurrens, vilket är så svårt då förlorarna med dagens privilegier mer eller mindre kan namnges medan vinnarna är den stora anonyma massan idag och imorgon!

USAs vinter är den värsta på 20 år. Delar av Englands är den regnigaste på upp till 200 år. Båda USAs Fedchef Yellen och Bank of Englands Carney har varnat för att vädret håller tillbaka tillväxten. De senaste månadernas statistik har också varit svagare än väntat. Hur mycket kan vädret förklara? Konsekutiv data (månad över månad eller kvartal över kvartal) är säsongsrensade med hänsyn till bland annat normalt väder. Nu har Goldman Sachs gjort ett försök att utifrån statistiken över temperaturavvikelse från det normala och antalet svåra snöstormar uppskatta effekterna för den amerikanska ekonomin (”The Weather Hit: It Ain’t Over Till It’s Over” 21/2-14). Föga överraskande påverkas husbyggandet hårdast, därefter antalet nyanställda och detaljhandeln. För hela ekonomin bedöms den hårda vintern ha haft en viss men klart begränsad negativ effekt under det fjärde kvartalet, men hela 0,5%-enheter under innevarande kvartal. Denna tillbakagång följs sedan av en lika stor positiv skjuts under det andra kvartalet. Aktiemarknadernas rätt positiva utveckling antyder att investerarna satsar på att den svåra vintern snart ska följas av en härlig vår!

Finansdepartementets nya prognos för den svenska ekonomin följer i mångt och mycket Riksbankens utsago från tidigare under februari och Konjunkturinstitutets (KI) från december. Tillväxten blir 2,5% i år och kulminerar 2015-16 på drygt 3,5%, men expansionen fortsätter i gott tempo åtminstone även åren 2017-2018, vilka är slutåren för prognosen. Finansen förutser en långsammare inflationsökning än Riksbanken och en högre tillväxttakt nästa år än Konjunkturinstitutet. Den senare skillnaden är rätt stor och förklaras helt av olika syn på den privata konsumtionen. Den ökar nästa år med 3,7% enligt Finansen men med mer måttliga 2,2% enligt Konjunkturinstitutet. Vad som är rätt eller fel kan knappast skrivas idag. Prognosen frestar till att spekulera i två slutsatser för politiken. För det första skulle Alliansregeringen säkerligen föredra att valet skedde nästa år då ekonomin synligt har blivit bättre. För det andra kan nog årets val utifrån ekonomiska överväganden i grunden handla om åtta år eftersom högkonjunkturen kommer att kännas som gottast år 2018 enligt Finansens prognos!

De svenska hushållens ekonomiska standard steg varje år under 2000-talet och var år 2012 hela 42% högre än år 1999 enligt SCBs publikation idag, vilket motsvarar nästintill 3% årlig tillväxt. Det innebär sannolikt det bästa decenniet sedan 1960-talet (jag saknar bra statistik före 1993, men upprepade devalveringar och hög inflation urgröpte hushållens standard de decennierna). Hela inkomstökningen gick inte till mer konsumtion. Hushållens sparkvot ökade under samma period nämligen med omkring hela 10%-enheter! Sparandet hade dessförinnan med start under den tidiga 90-talskrisen kontinuerligt fallit, men vände uppåt igen just år 1999. Vinnarna är de med jobb. Förvärvsarbetande ökade den ekonomiska standarden väsentligt mer än de icke förvärvsarbetande. De förras ekonomiska standard var år 2012 bara lite drygt hälften av de förvärvsarbetande, vilket innebär en klar minskning från 1999. Utsikterna för hushållens disponibla inkomster och konsumtion är goda också i år. Både växer med ungefär 3% enligt Konjunkturinstitutets prognos i december.

För andra gången i rad var de sex i Riksbankens direktion eniga om det penningpolitiska beslutet att inte ändra reporäntan eller framtida räntebana. Under flera år har direktionen varit oeniga om båda dessa och diskussionerna har varit skarpa. Uppfattningen om hur orolig Riksbankens skall vara för att hushållen lånar för mycket till sitt boende och om det kan bli en bostadsbubbla delar direktionen i två fraktioner. Efter den nya makrotillsynen som ligger under Finansinspektionen verkar inflationen åter kommit i främsta rummet för hela direktionen. Det är dock svårt att idag se hur inflationen skall komma upp till två procent på två års sikt så länge som arbetsmarkanden inte visar större efterfrågan eller att företagen kan höja sina priser. Hur lönerna skall stiga nära dubbelt så mycket som idag för att nå Riksbankens egna prognoser. Men det som sticker ut i den penningpolitiska bedömningen är osäkerheten om tjänsteinflationen som inte varit så låg sedan 2007. Detta kan bli avgörande om Riksbanken skall tvingas till ytterligare en sänkning av reporäntan senare i år.

Maud Ljungqvist, portföljförvaltare svenska räntor

Inflationen stiger från noll ifjol till i genomsnitt 0,6% i år och vidare till 2,5% år 2015 enligt Riksbankens prognos publicerad idag. I år kan det mycket väl bli som Riksbanken siar. Fjolårets nolla påverkades klart av fallande importpriser. Naturligtvis kan också prognosen för nästa år visa sig vara korrekt. Men ett antal tunga faktorer talar för en lägre inflation. OECD räknar med ett stort och Konjunkturinstitutet ett mindre men kvardröjande ”output gap” ännu 2015, vilket normalt dämpar tendenserna till stigande inflationstryck. Riksbanken räknar också i sin egen prognos med att enhetsarbetskostnaden – företagens allra största kostnadspost - för hela ekonomin ökar långsammare 2015 än både ifjol och i år. Vidare antas kronan stiga en aning, vilket mycket väl kan räcka för att hålla importpriserna stabila, där exempelvis råoljepriset i dollar bedöms falla framöver. Halva inflationshoppet nästa år står Riksbanken själv för (skillnaden mellan prognosens KPI och KPIF) genom att höja styrräntan för att längre fram hålla tillbaka inflationen. Riksbanken kan enligt detta resonemang få fortsatt svårt att nå sitt inflationsmål.

Ifjol steg den svenska kronan i värde gentemot den norska kronen och japanska yenen, låg nästan helt stilla mot dollarn och försvagades något mot euron. Riksbankens vägda valutaindex (TCW och KIX) inledde och avslutade 2013 på oförändrade nivåer. Inga större rörelser har inträffat hittills i år. Det är inte lätt att sia om det som komma ska! För en starkare krona talar att den svenska ekonomin ståtar med bättre makrosituation än både USA och Euroområdet. Sverige har under flera år slagit och fortsätter att slå Euroområdet i alla makrogrenar från högre tillväxt och lägre inflation till väsentligt bättre offentliga finanser och bytesbalans. Detsamma gäller i stort sett mot USA, även om tillväxten där kanske blir något bättre. För en svagare krona talar att kronan idag är dyr. Den är aningen övervärderad enligt OECDs reala effektiva växelkursindex, lite mer enligt Konjunkturinstitutets konkurrensvägda valutaindex och oerhört mycket enligt the Economists BigMac-index. Standardsynen är att skeenden utanför Sverige kan dra upp den amerikanske dollarn gentemot alla andra inklusive den svenska kronan, som i så fall lär ligga tämligen stabilt mot euron.

Den amerikanska arbetsmarknaden utvecklas positivt. Sysselsättningen ökar och arbetslösheten sjunker. Den senaste observationen anger arbetslösheten till rätt låga 6,6%. Dessa de två viktigaste variablerna har inom Euroområdet länge utvecklats i rakt motsatt riktning med fallande sysselsättning och stigande arbetslöshet. De allra senaste uppgifterna pekar på en stabilisering på en nästan dubbelt så hög arbetslöshet som i USA eller på 12%. Den svenska arbetsmarknaden är både ock. Sysselsättningen ökar men arbetslösheten sjunker inte. Den senaste uppgiften från december sammanfaller med fjolårets genomsnittliga om 8% arbetslöshet. Anledningen är att antalet personer i arbetskraften och antalet sysselsatta ifjol växte med ungefär lika många eller med cirka 50000. Av dessa var typpersonen utrikes född som fick jobb i Stockholms tjänstesektor. Det var även en liten övervikt för att typpersonen var en ung man även om skillnaden mellan könen i de flesta arbetsmarknadsvariablerna numera är tämligen små.

Den amerikanska konjunkturen bestäms till mångt och mycket av hur det går med konsumtionen då den utgör så stor andel av totalekonomin. Den svenska situationen är inte helt densamma. Här kan exporten under en tid dominera ekonomin. Emellertid drar exporten efter ett tag också med sig importen. Nettobidraget från utrikeshandeln är ofta klart begränsat. Med andra ord är den privata konsumtionen - tillsammans med investeringarna - avgörande också för den svenska konjunkturen. Det gäller för de kommande åren enligt exempelvis Konjunkturinstitutets decemberprognos. Utsikterna för i år är speciellt gynnsamma då den låga inflationen ger bra realinkomstökningar. Konsumtionstillväxten år 2015 kan bli något svagare om aktuella prognoser om tydligt högre inflation då slår in. SCB publicerar numera månatliga uppskattningar av den privata konsumtionen. Dagens siffra avseende december visar på en si-så-där utveckling. Konsumtionen var i december något svagare än i november, men det kan förklaras av osedvanligt milt väder som sänkte energiförbrukningen. Vilket väl kan karakteriseras som att inget ont som inte har något gott med sig…

Industriproduktionen steg kraftigt i november men föll lätt i december. Orderingången ökade under båda månaderna. Det senare är viktigt då industribilden är blandad i ett längre perspektiv. Tillverkningsindustrin nådde dagens produktionsnivå första gången redan år 2000! Därefter skedde en trendmässig ökning som bröts tvärt av den globala krisen. Produktionen rasade under halvtannat år med nästan 30%. Så följde en stark återhämtning. Den upphörde sommaren 2011 och följdes av en trendmässig tillbakagång. Skeptikerna noterar att uppgången efter krisen sammanföll med att kronan var rejält mycket billigare än både tidigare och idag gentemot euron. Vidare att den senaste kräftgången inleddes när kronan hade apprecierat till ungefär dagens nivå. Jämför exempelvis med tysk industri som ju lever med euron. Efter krisen var deras uppgång precis som vår, men när vår föll tillbaka gick den tyska i alla fall sidledes. Optimisten menar att nu står vi inför en ny längre återhämtningsperiod i linje med signalerna från PMI-enkäten och Konjunkturinstitutets barometer. För att så ska ske måste den bantade svenska industrin visa att den kan växa med den starkare kronan!

Hur illa är det egentligen bland tillväxtekonomierna? Står vi inför en ny Asienkris à la 1997? I alla fall finns en väsentlig skillnad som talar för att problemen denna gång är mindre. Då hade de drabbade länderna mer eller mindre fasta växelkurser gentemot dollarn. Idag har de rörliga. De fasta växelkurserna gjorde att olika överhettningsproblem och bubblor kunde växa till och inte gradvis pysa ut. När till slut det inte går längre och valutareserven börjar ta slut måste den fasta växelkursen överges. När så skedde 1997 ungefär fördubblades dollarkursen så gott som över natten gentemot de då hårdast drabbade länderna Thailand, Malaysia och Sydkorea. Vår egen erfarenhet från krisen 1992 när kronans fasta växelkurs övergavs är snarlik. Med dagens rörliga växelkurser borde mycket redan ha tagits. Vår egen erfarenhet visar också att med rätt ekonomiska politiska åtgärder - inklusive att förhindra en accelererande inflationsprocess - kan det hela gå rätt bra.

Från början av fjolåret fram till idag har dollarn – liksom den svenska kronan som under denna tid har varit stabil mot den amerikanska valutan - stigit med mellan 25-30% mot valutorna från Indonesien, Sydafrika och Turkiet. Dessa tre länder är också de mest utsatta för de internationella kapitalflödena, vilka med den amerikanska centralbankens inledda ”tapering” inte lika beredvilligt dras till tillväxtländerna, då deras behov att finansiera underskotten i sina löpande affärer mot omvärlden (bytesbalansen) och att förnya befintliga utlandsskulder är de största. Motsvarande valutautveckling gentemot Brasilien, Indien och Ryssland är 13-17%. Det är stora tal. Den fortsatta färdriktningen kan därför knappast tas för given. Exempelvis är fem av de sex ”krisvalutorna” från enormt till tydligt undervärderade enligt the Economists BigMac-index. Brasiliens real är enligt detta grova mått något övervärderad. Alla sex valutor har också sett en lätt rekyl och stigit en aning under februaris inledande handelsdagar. Den politiska reaktionen blir avgörande för fortsättningen.

Oron på världens aktiemarknader har många förklaringar. Bland de viktigaste hör den amerikanska centralbanken Feds inledda nedtrappning av likviditetsinjektioner liksom svåra politiska och ekonomiska problem bland flera tillväxtekonomier. Dessutom nämns ofta farhågor att världens näststörsta ekonomi Kina riskerar att bromsa för hårt och ingen förstår hur det penningpolitiska experimentet i världens tredje största ekonomi Japan kommer att sluta. Om något är dock deras makroekonomiska situation idag fantastisk. De senaste uppgifterna visar att Kinas tillväxt är omkring 7,5% och inflationen 2,5%. Den enda dataserien över arbetslösheten som jag har tillgång till anger att cirka 9 miljoner kineser är arbetslösa, vilket inte blir många procent då befolkningen är så jättelik. Japans inflation är 1,6% och arbetslöshet 3,7%. Men visst, klarar kineserna att bromsa den snabba kredittillväxten? Och hur ska japanerna till slut hantera världens största statsskuld? Idag borde dock européer och amerikaner väl närmast vara gröna av avund!

Industrierna i Storbritannien, Tyskland och Sverige är de mest optimistiska enligt januari månads enkäter bland industrins inköpschefer i drygt 20 länder som genomför denna undersökning. Till de mest pessimistiska hör Frankrike, Australien, Ryssland och Kina. Den positiva knalluppgiften kom från Grekland som för första gången på fyra och ett halvt år signalerar viss expansion. Kom dock ihåg utgångsläget. Greklands återhämtning startar från en produktionsnivå som första gången nåddes 1978! Den största negativa uppgiften svarade USA för. Visserligen signalerar enkätsvaren fortsatt expansion för industrin, men i ett betydligt lugnare tempo än väntat. Övrig statistisk har inte varit i närheten av denna observation. En enstaka väderberoende blipp eller ett varningsskott om en klart svagare amerikansk konjunktur? I en första bedömning ger jag övervikt för det förra.